Right to be forgotten – rätten att bli bortglömd # 2
Av Christine Storr (Kirchberger)
Förra veckan publicerades del 1 av detta inlägg som handlar om en av grundtankarna med KOM-förslaget till en ny dataskyddsförordning, “rätten att bli bortglömd” – right to be forgotten. I del 1 fokuserade jag på att beskriva själva grundidén och lagregleringen. I detta inlägg tar jag upp några av de utmaningar som troligtvis skulle bli aktuella vid en implementering av ”rätten att bli bortglömd”.
Implementering
Det finns många fördelar med rätten att bli bortglömd, samtidigt aktualiseras ett antal tekniska utmaningar för att kunna säkerställa denna rätt. Redan i en rapport år 2011 efterfrågade ENISA ytterligare definitioner och juridiska förtydliganden för att kunna implementera relevanta tekniska åtgärder för att skydda rätten att bli bortglömd.
Den långtgående juridiska definitionen av personuppgifter kan leda till oklarheter i den tekniska implementeringen. Tekniska åtgärder kräver en tydlig definition av begreppet personuppgift och även en tydlig beskrivning av situationer där rätten att bli bortglömd ska tillämpas.
ENISA påpekade i samband med sin rapport att enbart en ren teknisk lösning inte kan leda till en omfattande implementering av rätten att bli bortglömd. Det som behövs är samverkan av flera aktörer för att uppnå en pragmatisk lösning som fungerar både juridiskt och tekniskt. Forskningsvärlden och industrin borde utveckla tekniska lösningar och koordinera insatser för att förhindra icke önskad insamling och spridning av information. Informationssäkerhet kommer att spela en stor roll i detta sammanhang.
ENISA föreslog även att personuppgiftsansvariga borde vara tvungna att låta användare få direkt tillgång till deras personuppgifter så att de kan uppdatera, ändra och radera dessa själva. Detta skulle, enligt min egen åsikt, verkligen kunna bidra till att den enskilda får bättre kontroll av sin data.
Den tekniska implementeringen av rätten kommer, med andra ord, ha stor betydelse för den praktiska effekten av den juridiska regleringen. Viktor Mayer-Schönberger har även gått ett steg längre med en möjlig teknisk lösning. Han föreslog i boken Delete att all information borde ha ett bäst-före-datum vilket ska anges när informationen skapas:
Expiration dates are not about imposed forgetting. They are about awareness and human action, and about asking humans to reflect— if only for a few moments— how long the information they want to store may remain valuable and useful.
Vikten av medvetenhet leder därmed till mina avslutande kommentarer:
Avslutande ord
Rätten att bli bortglömd har diskuterats i den akademiska, politiska och industriella världen. Speciellt med tanke på yttrandefriheten kan rätten dock ha vissa negativa effekter beroende på hur långt den sträcker sig. Om rätten går så långt att den ger någon annan kontroll över den enskildas data, även när data har lämnats över till tredje part, riskerar den tredje partens intressen att ställas mot den enskildes intressen. Om den tredje partens intressen omfattas av yttrandefriheten, möts därmed två mänskliga rättigheter och balansen mellan yttrandefriheten och rätten till privatliv är sällan enkel att avgöra. Viviane Reding, vice ordförande och kommissionär för rättsliga frågor, grundläggande rättigheter och medborgarskap, sa dock redan 2012 när hon presenteradereformpaketet:
The right to be forgotten is of course not an absolute right. There are cases where there is a legitimate and legally justified interest to keep data in a data base. The archives of a newspaper are a good example. It is clear that the right to be forgotten cannot amount to a right of the total erasure of history. Neither must the right to be forgotten take precedence over freedom of expression or freedom of the media.
Även om vissa har påpekat att rätten att bli bortglömd inte är något nytt utan bara en ny klädsel för en gammal princip, tycker jag personligen att den trots allt kan bidra till att öka allmänhetens medvetenhet om sina rättigheter och det är ju en önskvärd effekt om inget annat. Uttrycket “PUL är kul” är ett annat exempel på hur viktig medborgarnas medverkan är för att EU:s reformpaket ska få stort praktiskt genomslag.