Nytt avgörande från HD om edition av handlingar i elektroniskt format

Vad är edition?

För att vinna en tvist i en domstol räcker det inte att man faktiskt har rätt, utan man måste också kunna bevisa det man påstår. Frågan om vilken bevisning man kan presentera för domstolen är därför högst central i en sådan process. Förenklat kan sägas att bevisning kan läggas fram genom att någon person berättar om en viss sak, att domstolen får titta på exempelvis ett föremål eller en plats (s.k. syn) eller att domstolen får läsa något, till exempel ett avtal eller en resultaträkning. När rättegångsbalken infördes på 40-talet definierades det sistnämnda, dvs. det skriftliga beviset, som ”en handling som i skrift (språkliga tecken, siffror) uttrycker ett tankeinnehåll och som med avseende på det innehållet åberopas som bevis i rättegång”.

För att kunna bevisa sin sak behöver man ibland få tillgång till information som finns hos någon annan. Detta kan t.ex. ske genom åberopande av förhör med ett vittne eller med motparten själv. I rättegångsbalken finns också regler om edition, vilket innebär att den som innehar en skriftlig handling är skyldig att lämna in handlingen till domstolen (med vissa begränsningar såklart). Om handlingen inte ges in självmant kan domstolen meddela ett editionsföreläggande, som kan förenas med vite. Editionsplikten syftar ytterst till att säkerställa att den enskilde ska kunna komma till sin rätt.

När rättegångsbalken skrevs utgick lagstiftaren från att information endast skulle kunna dokumenteras och lagras på fysiska pappersark. Som bekant har det hänt en del sedan dess. Numera är det betydligt mer vanligt att information lagras i elektronisk form och i praktiken presenteras skriftliga bevis i stor utsträckning endast digitalt. I brottmål tillämpas till exempel den ordningen att åklagarna endast översänder sina skriftliga bevis elektroniskt till domstolen.

Har reglerna om edition hängt med i utvecklingen?

År 1998 slog Högsta domstolen fast att bestämmelserna om edition även omfattar elektroniskt lagrade handlingar och uppgifter samt att utskrifter av sådana handlingar och uppgifter kan bli föremål för edition (NJA 1998 s. 829). Nu, 22 år senare, har Högsta domstolen även prövat frågan om ett editionsföreläggande kan innebära att sådana uppgifter ska lämnas ut i elektronisk form (HD:s beslut den 2 april 2020 i mål Ö 2232-19). Föga oväntat var domstolens svar jakande och beslutet innebar att ett bolag skulle tillhandahålla viss bokföring genom att ge in SIE4-filer, kopierade på ett USB-minne.

Utgången i målet framstår som rimlig, då alternativet – att informationen istället ska skrivas ut på papper – knappast är särskilt tidsenlig och inte heller underlättar för mottagaren att kunna överskåda och tillgodogöra sig informationen och därmed kunna tillvarata sin rätt. Den elektroniska signaturens frammarsch är ett annat gott skäl för att en part ska kunna begära att avtal, skuldebrev och andra sådana dokument tillhandhålls i ett elektroniskt format.

Inte desto mindre kan det säkerligen uppkomma en del problem i den praktiska tillämpningen, bland annat när domstolarna ska bedöma i vilken form elektronisk information ska lämnas (dvs. på vilket medium och i vilket format). En annan fråga som kan aktualiseras är om ett editionsyrkande bör bifallas när det efterfrågade materialet innehåller skyddsvärd metadata (om exempelvis vem som har upprättat, ändrat eller öppnat ett dokument) som inte behövs i bevishänseende. Precis som beträffande många andra svåra avvägningar i editionsfrågor kan detta komma att sätta domarnas kunskaper och erfarenheter på hårda prov.

Avslutande kommentarer

Högsta domstolens beslut kan nog medföra att editionsyrkanden kommer att framställas, och prövas, i större utsträckning eftersom det helt enkelt blir lättare för den som vill ha information, att också använda sig av den. Det gäller kanske framförallt just bokföringsmaterial och annan data vars filformat är särskilt anpassat för digital hantering, men också i de fall det begärda materialet är omfattande. Att informationen på ett helt annat sätt blir sökbar för mottagaren kan möjligen också ge upphov till fler s.k. fishing expeditions, dvs. editionsyrkanden som egentligen syftar till att undersöka vilken information som finns hos motparten. Den som får ett editionsyrkande mot sig framöver bör därför vara extra uppmärksam på detta. Man måste också fundera på vad för sorts information som ”följer med” begärda handlingar och om detta kan utgöra ett skäl för att motsätta sig editionsyrkandet.