HD begär förhandsavgörande om GDPR:s betydelse för editionsreglerna

Förra våren publicerade vi ett blogginlägg om ett avgörande från Högsta domstolen som avsåg edition av handlingar i elektronisk form. Edition är ett processrättsligt verktyg som en part i en rättegång kan använda för att tvinga motparten (eller någon annan) att lämna ut skriftliga handlingar, som har relevans för tvisten. I fjolårets avgörande slog Högsta domstolen fast att ett editionsföreläggande från domstolen kan innebära att sådana handlingar ska lämnas ut i elektronisk form, i det fallet skulle bokföring tillhandahållas genom s.k. SIE4-filer på ett USB-minne.

Som vi förutsåg skulle denna utveckling medföra en del problem vid tillämpningen av editionsreglerna och det har nu bland annat medfört att Högsta domstolen begärt in ett förhandsavgörande från EU-domstolen (Högsta domstolens beslut den 15 april 2021 i mål nr Ö 1750-20).

Beslutet rör en pågående tvist i tingsrätten angående ersättning för en utförd entreprenad, där beställaren hävdar att entreprenören inte har lagt ner all den tid som denne vill ha betalt för. Beställaren har därför begärt edition av entreprenörens personalliggare, för att kunna bevisa att entreprenörens personal inte varit på plats i den omfattning som det görs gällande. En elektronisk personalliggare ska enligt skattelagstiftningen föras av den som bedriver byggverksamhet och den ska innehålla bl.a. namn och personnummer för personalen och uppgifter om tidpunkter då respektive persons arbetspass påbörjas och avslutas.

Tingsrätten beslutade att personalliggaren skulle ges in i omaskerat skick och hovrätten har fastställt detta beslut.

Entreprenören har överklagat editionsbeslutet till Högsta domstolen och framhållit att uppgifterna i personalliggaren inte ska lämnas ut eftersom de registrerades (dvs. personalens) intresse av personlig integritet väger tyngre än beställarens intresse av att få del av personalliggaren.

Högsta domstolen konstaterade att prövningen av ett editionsyrkande som princip inte ska beakta om information i den efterfrågade handlingen är av privat natur eller om andra personer har intresse av innehållet i handlingen. Domstolen konstaterade också att EU-rätten i och för sig ställer vissa krav på den nationella rättsordningen, men att utgångspunkten är att det råder processuell autonomi (dvs. självbestämmanderätt i processrätten) för medlemsstaterna i den utsträckning det inte har antagits särskilda unionsrättsliga regler på området.

Enligt Högsta domstolen ”torde” de aktuella bestämmelserna i GDPR innebära vissa unionsrättsliga krav på den tillämpliga nationella rättsordningen. Mot bakgrund av principen om medlemsstaternas processuella autonomi uppkommer därför – enligt domstolen – frågan om dessa krav även gäller för nationell lagstiftning om editionsplikt.

Högsta domstolen ställde därför den frågan till EU-domstolen och undrade om GDPR i så fall innebär att hänsyn ska tas till de registrerades intressen vid bedömningen av huruvida edition ska beslutas rörande en handling med personuppgifter. Högsta domstolen passade även på att fråga om unionsrätten då också ställer några krav på hur denna bedömning närmare ska göras.

Svaret från EU-domstolen lär väl dröja, men det finns helt klart all anledning att vara på sin vakt när frågor om edition av elektroniska handlingar aktualiseras. Som vi skrev om i det tidigare blogginlägget gör teknikutvecklingen att man bör vara än mer uppmärksam än tidigare på om ett editionsyrkande egentligen syftar till att undersöka vilken information som finns hos motparten, vilket inte är tillåtet. Som vi också framhåll måste man även fundera på vad för sorts information (metadata) som ”följer med” de elektroniska filerna och överväga om det skulle kunna utgöra ett skäl för att handlingarna inte ska lämnas ut i elektronisk form.