Delphi insights: Utredning om effektivare tillståndsprövning och ändamålsenliga avgifter för kärnkraft i Sverige
Den 15 januari överlämnade Kärnkraftsprövningsutredningen sitt delbetänkande ”Ny kärnkraft i Sverige – effektivare tillståndsprövning och ändamålsenliga avgifter” till regeringen. Utredningen syftar till att effektivisera tillståndsprövningen för ny kärnkraft i Sverige med minskade prövningstider och ökad tydlighet. Utredningen föreslår bland annat att en ny lag om principbeslut införs och en tydligare uppdelning mellan prövningen enligt lagen om kärnteknisk verksamhet och miljöbalken.
Utgångspunkten för utredningens arbete är att det ska finnas ett effektivt och välfungerande prövningssystem. Historiskt har tillståndsprövningen av kärnkraftsreaktorer i Sverige varit en långsam och komplex process, med den senaste prövningen inledd på 1970-talet. Det nuvarande systemet för tillståndsprövning bedöms i utredningen vara ineffektivt, delvis på grund av dubbelprövning och parallella processer enligt kärntekniklagen och miljöbalken som förlänger prövningstiderna.
Inledningsvis föreslås en ny lag som ger regeringen möjlighet att tidigt besluta om en kärnteknisk anläggning är förenlig med samhällets intressen. Principbeslutet innebär att intresset för uppförandet av en kärnteknisk anläggning har företräde framför eventuellt konkurrerande intressen enligt hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken. Beslutet blir bindande vad avser avvägningen enligt hushållningsbestämmelserna och ska gälla vid tillståndsprövningen enligt miljöbalken. Vissa frågor kan dock inte inkluderas i principbeslutet, såsom vad avser Natura 2000-områden. För att göra en slutlig bedömning av dessa områden krävs en utvärdering av hela verksamheten samt villkor som kan ställas. Därför kommer dessa typer av frågor att fortsatt hanteras inom ramen för tillståndsprövningen enligt miljöbalken.
Utredningen föreslår också att prövningsprocesserna enligt miljöbalken och kärntekniklagen ska effektiviseras. Problemet idag är att dessa processer är olika men ändå måste samordnas. Miljöbalkens prövning är framåtsyftande och bedömer tillåtligheten trots osäkerhet och ett tillstånd vinner sedermera rättskraft, medan kärntekniklagens prövning sker stegvis där säkerhets- och strålskyddskraven preciseras successivt. För att förenkla processen föreslås att miljöbalksprövningen endast ska hantera konventionell miljöpåverkan och frågor som inte omfattas av tillstånd enligt kärntekniklagen, medan kärntekniklagens prövning inte längre behöver samordnas med miljöbalken. Istället kan prövningarna ske i den ordning sökanden väljer, och Strålsäkerhetsmyndigheten blir beslutande instans. En ny bestämmelse i kärntekniklagen föreslås kräva att platsens säkerhetsförutsättningar visas, vilket ska ge tydlighet i vilka frågor som ska prövas och kan begäras förhandsbesked för. Dessutom föreslås att kravet på ett särskilt godkännande för att inleda uppförandet av en anläggning tas bort, vilket innebär att uppförandet kan börja när alla tillstånd är klara.
Två frivilliga moment föreslås för att effektivisera prövningsprocessen enligt kärntekniklagen. Det första är en formaliserad dialog mellan den som planerar att ansöka om tillstånd och Strålsäkerhetsmyndigheten. Det andra är möjligheten att begära ett förhandsbesked från Strålsäkerhetsmyndigheten innan ansökan lämnas in. Förhandsbeskedet, som är bindande i prövningen i fem år, bedömer om kraven på säkerhet och strålskydd kan uppfyllas och omfattar platsens förutsättningar, anläggningens konstruktion samt administrativa och personella resurser.
Slutligen föreslås en ny avgiftsstruktur som tar hänsyn till utvecklingen av mindre reaktorer. Avgifterna ska täcka alla kostnader kopplade till verksamheten enligt principen om att förorenaren betalar. Strukturen ska vara förutsägbar och rättvis för att inte hämma investeringsviljan, och den totala avgiften fram till godkännande för drift ska vara lägre än dagens avgifter.